Vintersorg - Svältvinter Lyrics

[Musik & Lyrik: Vintersorg]

Den birfilande snöstorm vid herkuliska uren
Över iskrönt gränsrygg i ursprungsmakt
Fran bergryggens skulderblad hörs näverluren
De klagande toner i svältande trakt

[Ref:]
Med hungerns sorgevagnar som släpande ok
Utmärglade, halögda, med bukar som rämnar
Nybyggaröden insvepta i vinterns dok
Där ovädret skövlar och ruiner efterlämnar

Vävtätt är snöfallet som ger en matt belysning
Kylan förkunnar sin härskarrätt
Nu födan har sinat, allt känns som en feberrysning
Det gnager i själen hos fjällbygdens ätt

Livslagan falnar för omältig nöd
"Ett kungarike, för kött och bröd"
Fran korpboning höres hanskratten
Sa sakteligen närmar sig polarnatten

Och fjällskred avlas vid topparnas fästen
En dundrande härsmakt i rasande färd
Byns undergang, och lavinen är själva offerprästen
Och drivornas fängsel dess altarhärd

[Ref:]

Frosttronade de domnar
Till griftlig stillhet de somnar

[English translation:]

Famine Winter

The fiddle-filing snowstorm by the herculean primordial rocks
Over ice crowned horizon in primordial power
From the shoulder blades of the mountain ridge is the horn of birch bark heard
The veiling tones in starving regions

With the hunger's pain entity as dragging yoke
Emaciated, hollow-eyed, with bellies that rends
Settlers' fates shrouded in the veils of winter
Where the storm ravages and leaves ruins behind

The snowfall which gives a faint light is close as fabric
The cold announces its right to reign
Now the food runs short, everything feels like a fever shiver
It gnaws in the soul of the family of the mountain country

The life-flame dies down for insatiable need
"A kingdom, for meat and bread"
From raven's dwelling is scornful laughter heard
Slowly the polar night draws near

And mountain slides are begot at the keeps of the summits
A thundering army in raging flight
The doom of the village, and the avalanche is the sacrificial priest himself
And the drifts' prison his altar hearth

With the hunger's pain entity as dragging yoke
Emaciated, hollow-eyed, with bellies that rends
Settlers' fates shrouded in the veils of winter
Where the storm ravages and leaves ruins behind

Frost enthroned they go numb
To gravelike stillness they go to sleep